Orkar inte mer! När vänder det? Mamma, jag kommer hem!

Dagens goda gärning!

Vaknade av att en plockepinn åkare som inte bara åker skoter fram och tillbaka utanför mitt fönster utan oxå spelar dålig musik högt, ska man spela musik högt så ska det vara bra musik! inte Peter Jöback...

Iallafall så verkar lördagen bli ganska bra ändå, det är ju trots allt vinter!
Jag gav fåglarna bröd i morse oxå. Så nu sitter det små limpbitar lite överallt utanför vår dörr.

Jag och Linn städar och tvättar och snart ska vi på julmarknad. Vuxenpoäng på det!

Fredag!

Väcktes ur min sköna dröm 05.00 i morse av en stressad Rasmus, nu har alla killar åkt till Sundsvall. Spontan resa igen, denna gång hoppade jag och Linn över. Vi ska ta igen alla nätter vi missat och sova bort hela helgen. Kanske försvinner sömnbristen och vi blir nya människor igen!
Nu ska jag vandra till skolan, sen till coop, sen till apoteket. Utan bil blir detta en mega promenad! Tur att det bara är 5 minus och inte 35 idag! Det gillar jag!

Ny start

Oj, vad länge sen det var jag bloggade. Nu ska jag verkligen skärpa mig! Men tiden står still. Dock händer det saker varje dag för en Stockholmare i Norrland. Och jag är med om äventyr varje dag.
Men jag trivs fortfarande helt okej bra, börjar dock längta hem så Här i juletider. Men på lördag är det julmarknad borta på udden, så jag hoppas att jag kan hitta nån tomte eller nåt att ställa i fönstret för lite julstämning.

Mitt senaste äventyr var spontan resan till Tandådalen. 12 timmars bil resa och äntligen framme i Sälen, kändes som hemma och jag njöt av varje sekund. Träffade Kompiskompis Andreas som jag gav en stor kram. Saknar han mega mycket.
Passade på att åka lite och gå på efterfest, kändes precis som alla snowboard fester hemma i Stockholm. Glad tjej. Sen hem igen, 13 timmar för att sen upp på morgonen och lägga snö i 2 dagar.
Den ultimata trion, det vill säga jag, Linn och Rasmus råkade ut för snökanon kaos och blev täckta av is. Linn såg så skojig ut att jag inte kunde titta på henne ens.
Killarna i liften tyckte likadant och nu finns vi med på bild i deras lilla lifthus! Det bjuder vi på!

Jag lever iallafall och nu ska jag till statiol och sen hem till killarna i stugan för att se Paradise hotel. Utröstning idag ju.

Måndag...

Nu är det måndag igen, det känns som om det alltid är måndag. tiden går så fort, om 3 veckor är det November camp, kan inte fatta, och om en vecka så kramar jag min kära mor.

Antar att ni vill höra om den fartfyllda helgen. Så jag ska berätta. Exakt 10.08 på fredag morgon börjar vår resa, resan som alla kommer minnas för resten av livet. Efter 3 mil kommer Linn på att hon glömt börsen hemma ( börs är ett annat ord för plånbok)
Så vi vänder, och nu börjar det. Snön fortsätter att falla ner från himlen, och vägen blir bara mer och mer osynlig. 6 mil från Tärnaby, i den lilla byn slussfort, som består av en handel och bensin mack, som en familj såklart äger och jobbar på, Rasmus missar stoppskylten och far rakt ut på vägen. Men bilen vill inte svänga. Så hej diket och hej 3 skrikande ungdomar.
En timme senare, när bärgaren kommit kan vi äntligen fara igen. Mer snö har kommit och på vägen dyker breda långtradare, ett gäng stilla stående bilar och 5 renar upp.
Tack o lov för att vi kom fram. Vi fick äntligen äta på Mc Donalds och äntligen krama på vår vackra Elin! in på Allstar och det blev kalas, Killar i V-ringat och arga tjejer. Det är Luleå det!
Det blir lördag och vi ska på stan, ränner runt som vilsna hönor i jakt efter en barnbutik, men vet ni. Det finns ingen i Luleå. Hittar gallerix och hittar kläder.
Vidare till Piteå och till Annelund för maskerad fest med hela familjen Hjemdahl och några till. Maskerad som slutar i blod ( Låtsas förstås, ingen favorit i repris här inte) maskeradkläder som togs av och på och en sväng på Krogen.

Resan hem var inte så äventyrs full. Mätta på korv och energidryck kom vi äntligen hem till Tärnaby!
Och idag lekte vi i snön!

Torsk på Tallin?

Nej, men soppa torsk på coop!
Så jag och linn fick gå hem, alltså 2,5 km, men matkassar och dunken, som självklart låg tom i rasmus lika tomma bil!
Hem fort och laga mat, mega hamburgare som blev awesome! Sen till Statoil med den tomma dunken. Kändes som om vi var 15 igen och skulle ut på moppe äventyr, dock inte lika spännande nu som det var för 5 år sen.

Lyckades iallafall med att fylla dunken, bära den tillbaka till coop, 2, 5 km igen! Väl framme, med bilens törst någorlunda släckt försöker vi desperat starta den. Men då är batteriet dött. Typiskt!
2 tjejer, med en gammal bil, i en nedförsbacke, ska försöka putta, och jag kan tala om för er att det går inte. Verkligen inte. Som tur var hittade vi 3 små norrmän på parkeringen, dock kunde de ingenting om startkablar och batterier. Inga riktiga män alltså!
Vi ringer våra män, som med mycket om och men ändå tar sig ner till parkeringen och vi får bogsering. En bit, tills bilen startar och vi kan åka hem till Johan och kolla på idol!

Detta upprepar sig på samma sätt när vi väl ska hem från Johan, dock inte lika snyggt gjort som första gången, men med mycket om och med så står iallafall på ett ställe, och hur vi ska få den där ifrån blir ett annat kapitel!

Tiden går fort när man har....

..Roligt? Ja, jo. Som de säger här upp, lite så där "pö om pö".
Hemlängtan slår till ibland, men försöker tänka bort den. För tiden går faktiskt ganska fort.
Jag tänker på min familj, de är sådana starka människor. Underbara människor och jag älskar och tänker på er.

Jag har varit här i hm, jag vet inte. Vad kan det vara? 8 veckor. typ. Och så här mycket som jag gjort under dessa 8 veckor har jag inte gjort någonsin.

Jag har sett får med lång svans, åkt en roadtrip på 12 timmar till Norge, stått på snö i september, gjort spontanresa till Piteå, ätit PALLT, sett norrsken, tatuerat mig, kört bil i Norge, druckit ur en 4 kronors pantflaska, fjällvandrar, klappat renar, lärt mig jojk och svetsat. Detta är inte ens hälften. det skulle täcka ett helt A4 om inte mer.

Jag har det ganska bra, trots att livet känns som en dokusåpa. Men frågan är om det faktiskt inte känns så hela tiden, var man än är och vilka människor man än träffar?